SaraTilda

JAG KLARADE VÄTTERNRUNDAN.....WIIEEEEEE. Äntligen är det avklarat och jag klarade ta mig igenom 30 mil på cykel tillsammans med min syster. Tyvärr funkande det inte att mobilblogga, jag skrev ca 5 inlägg men dom inte kommit fram. Tråkigt men så är det i teknikens värld. Här kommer en lång resumé av loppet:

Vi startade i Motala på lördagsnatten klockan 00.45 . Det var jag, mamma och min syster som rullade iväg mitt i natten samt ett 30-tal andra cylister på samma tidpunkt. Känslan var både pirrig och förundrad över hur det skulle gå de närmaste dygnet men det kändes bra att äntligen få börja sin resa. Men redan efter första milen var jag tvungen att ringa min sambo för hjälp. Det började regna och jag hade valt att inte ta med mina regnbyxor vilket var dumt. Tur att min sambo hitta oss så jag kunde vara torr resan igenom. Fram till första stoppet som var hästholmen 4,3 mil var vi alla en samlad trupp men sedan splittrade vi oss. Det kändes faktiskt lite kusligt att cykla ensam i början då det var natten. Självklart var det ju fler folk på banan men dom pratade man ju inte med på samma sätt. Sakta så ökade jag takten och började cykla ensam efter ca 5 mil. Men efter ngn mil så var jag tvungen att ta på mig mina regnbyxor för det regnade till och från. Jag hade blivit jätteblöt på rumpan då hjulet hade skvätt upp vatten som jag ej hade märkt, inte så smart men det är lätt att vara efterklok. När jag väl står efter banan och fightas med mina regnbyxor hör jag min systers röst som ropar till mig. Då hade hon också ökat tempot och låg strax bakom mig. Gud vad glad jag blev att se henne.... Sällskap är ett plus i den långa cyklingen. 
Egentligen hade min syster bestämt sig att inte cykla pga att hon inte hade hunnit träna ngt till tävlingen men när dagen kom så kunde hon inte låta bli. Så med 6 mil i bagaget började hon trampa sig mot mål. Hennes mål var att komma till Hjo där hon bor vilket var 18 mil så vi tog sikte på hjo. Men jag var bestämd att jag skulle i mål och om vi ändå kommer till hjo så kunde ju inte min syster lämna mig där eller hur?!
Hur som helst när vi hade hittat varandra på banan igen så var det Gränna 8 mil som blev vårat nästa stopp. På varje stopp fanns det vatten, sportdryck, saft, saltgurka, blåbärssoppa, honungsvatten, energibullar, banan osv. Min favorit var blåbärssoppa och energibullar. Med påfyllning av energi begav vi oss till Jönköping 10.9 som var en stor depå. Där fick man förrutom det vanliga också korv och mos eller så kunde man få gröt. Jag valde korv och mos. Det var gudomligt gott.  Efter en halvtimme av matrast passade vi på att ringa till vår mamma som kämpade hårt bakom oss. Då hade hon precis kommit till Jönköping så vi hann träffa henne innan vi begav oss ut igen. Tyvärr gick det inte lika bra för mamma så hon bröt i Jönköping. Hon har haft en tuff vår av skador och sjukdom som stoppade henne. Men grymt bra jobbat till Jönköping, mamma !!!! 
Nu hade vi avverkat en tredjedel av loppet, i jönköping stannade vi i ca 50 min. Det var nu det skulle börja bli tungt. Nu kom alla jobbiga backar som alla hade pratat om. Samtidigt fick vi känna av motvinden vilket heller inte var kul. Men envisa som vi systrar är så gick det bra. Nästa stopp blev Fagerhult 14 mil.  Här gjorde vi ett snabbt stopp och fyllde fickorna med bullar och drack 2 koppar blåbärssoppa var sedan ut på vägen igen. Vi kände oss otroligt pigga. Resan fortsatte mot Hjo 17,8 mil och energin var nästan på topp. Visst man kände av att man hade suttit på cykeln ett tag nu men otroligt pigga ändå. Här stod mamma och pappa och väntade på oss. Hjo var även en stor depå där lasagne severades. Vi var faktiskt lite rädda att hoppa av cyklarna då man kunde stelna still så det blev en gående måltid för att hålla igång kroppen. Min syster hade ju sagt att hennes mål var hjo men jag fick henne på andra tankar. Vi hade ett braek på 40 min. När vi väl skulle cykla vidare gjorde det ont att sätta sig på cykeln igen. Nu hade vi kört 17,8 mil och det började kännas speciellt i rumpan och andra intima delar av kroppen. Som min syster sa " det är som att sitta på rakblad". Ja, ni förstår vilken smärta man hade men det var ju bara att bita ihop och köra. Värst var det när man hade varit av cykeln och skulle på den igen. Nu hade vi 12 mil kvar till mål och de värsta milen av hela loppet. Nu började kroppen bli sliten. Nästa depå låg i Karlsborg 21 mil. Här var vi oxå effektiva. Påfyllning av blåbärssoppa, bullar som vi fyllde på i våra fickor och toalettbesök. Sedan var det dax igen att fortsätta sin resa mot mål. Depå nr 8 var Boviken 23,2 mil. Milen börjar så smått att ta lite längre tid och kroppen gjorde ondare. Tankarna försökte man få iväg på annat håll för att inte tänka på smärtan i kroppen. Man tål mer än vad man tror och det märker man i dessa lägen. Nu var det varje mil som man fokuserade på. Målet kändes långt bort. Nästa stopp låg i Hammarsundet 25.9 mil. Det blev många småstopp innan vi kom fram till denna station. Min systers knä började krångla. Det var väl kroppens sätt att berätta för henne att den var sliten och vilken kropp skulle inte vara det när man bara cyklat 6 mil innan detta lopp. Vilken kämpe.... Blåbärssoppa och bullar blev det även här på detta stopp. Nu var det 4,2 mil kvar till Motala och gissa om vi längtade. Nästa stopp var Medevi 27,9 mil och det sista stoppet innan mål. Två mil kvar av den oändliga resan...... Sista kraftansträngningen. Här fick jag pusha syrran för nu var hon otroligt trött. Det var som att det inte spelade ngn roll om hon åt eller inte för hon fick ingen energi. Nu kändes det tungt för henne men jag försökte pusha på henne för att hon skulle orka. "Bara 2 mil kvar...det går fort...det sista du behöver göra på cykeln...osv". Envis som hon är så fick jag med henne ända in i MÅL...... Vi körde på 18 tim och 45 min. Tur att vi är envisa.

Tack syrran för att du hängde med mig....Du är grym
Tack min sambo, mamma och pappa för allt support