SaraTilda

Det är en otroligt härlig känsla som infinner sig i min kropp just nu. Snart ett dygn efter målgång kan jag knappt fatta att jag klarade det. Att jag gick i mål trots alla hinder som kom framför mig på vägen..

KLockan ringde 05.00 och det var dax att stiga upp och förbereda mig till loppet. Dagarna innan var jag orolig över att min förkylning skulle stoppa mig men på morgonen kändes det ok så jag valde att starta och känna mig fram. När vi kom ner till Vasaloppsstarten var det bilkö. Min kropp började förstå att det var nu eller aldrig så nerverna vaknade till liv. Väl framme gick vi och hämtade ut mina nyvallade skidor och gick ner till starten.


Jag startade 07.15 och stakade mig fram till första backen som är ca 3 km lång. De första två km tog 30 min då eftersom vi stod i lång skidkö där alla ville upp i backen. Sedan rullade det på och första milen åkte jag och njöt av att jag fick starta. Nu hade jag chansen att klara det. Tyvärr hade jag ju klätt på mig alldeles för mycket kläder så vid Mångsbodarna blev det klädbyte. Till och med min jacka var jätteblöt att jag fick låna min systers. Här fick jag även påfyllning i energi av coach syster.



Nu var det dax att åka vidare. Jag kände mig laddad och hade nu kört 23,7 km. Det var 11 km till Risberg och jag var överlycklig att det kändes så bra. När jag sedan kom in i Depå Risberg började kroppen tycka att det var jobbigt. Det kändes som en evighet och jag började bli påmind om att jag hade varit sjuk i två veckor innan loppet. Syster proppade i mig energi samtidigt som hon funderade på om jag verkligen skulle klara detta. Jag såg nog inte så pigg ut. Men det var bara att ta sig i kragen och åka mot Evertsberg som var 12 km bort.

På den här stråckan skulle min energi komma tillbaka. Nu hade jag kört halva loppet och det skulle bli svårt att plocka av mig nu. Sakta men säkert gled jag in i Depå Evertsberg.