SaraTilda

Snart är min semestervecka över och det är dax att ta tag i livet igen både inom plugg- och  jobbområdet. Men vilken vecka jag har haft som jag mestadels har spenderat i Åre. Det är som ett stort lekland och man känner sig som 7 år igen då allt var så spännande och man fick leka hela dagarna utan att känna att något annat var viktigare. Just den känslan får man uppleva i mysiga Åre. Under min vecka i Åre fick jag uppleva Downhill, Kajakpaddling, Bergsvandring och Zipline. Det som mest berörde mig var nog Zipline. Det var sista dagen som vi provade denna utmaningen.
Strax efter 9 på morgonen samlades vi i centrala Åre där vi skulle möta upp intruktörerna. Under sista dygnet hade jag kännt både nervositet och stress över detta och ni som känner mig vet att jag både är höjdrädd och farträdd så ni förstår varför jag mådde som jag gjorde. När klockan började närma sig start och vi alla skulle anmäla oss så kände jag att detta kommer ej att gå. Ska jag verkligen betala 600,- för ngt som jag är rädd för? När jag står där inne i butiken för att anmäla mig så drar jag mig ur, jag kände att paniken har växt inom mig och det kommer verkligen inte gå. Så jag tackar nej och går ut..... Det går inte, jag är för rädd. När jag väl står där ute och väntar på att alla ska bli klara med betalningen så börjar jag känna en annan känsla i kroppen. Det är som om jag får panik över att jag INTE VÅGAR. Varför ska jag inte klara detta. Hjärtat vill så mycket att kroppen nästan spricker och hjärnan är livrädd som säger ett stort NEJ. Vad ska jag göra? Jag börjar må dåligt av situationen för jag vill så gärna men vågar inte, små tårar börjar rinna ner från mina kinder och jag har smått panik över hur jag ska göra. Varför utsätta mig för detta när jag är så panikslagen som jag är? Men tänk vad otroligt stolt jag skulle bli om jag klarar det och övervinner min rädslor? Så här står jag utanför butiken med tusen frågor som snurrar runt i mitt huvud samtidigt som tårarna sprutar. Efter en stund går jag in i butiken och pratar med instruktörerna som lugnt och sansat berättar om hur det kommer gå till och att dom till 100 procent kommer hjälpa mig att känna mig trygg där uppe. Till slut bestämmer jag mig att jag ska göra det. Jag ställer mig och fyller i blanketten som man skulle göra med rödsprängda ögon och ett hjärta som bultar att det nästan går sönder. Inom mig tänker jag om och om igen: JAG SKA KLARA DETTA....
När vi väl står uppe på berget och en av instruktörerna börjar så smått informera börjar mina tårar rinna igen och det känns helt ofattbart att jag ska genomföra detta. Gång på gång kramar jag hårt i min sambo för att känna tryggheten som motsats till mig var lugn som en filbunke... Snart var det mig tur och min lina kopplas på den långa vajern som jag ska glida på över den fina dalen, 60 meter upp i luften.... Jag ställer mig startklar och vi väntar på ett klarteckan från andra sidan. Om ngr sekunder ska jag kasta mig ut över dalen och flyga som en fågel, i detta ögonblivket känner jag mig faktiskt lite lugnare och det känns ok. Jag kommer kasta mig ut....Ngr steg till sedan flyger jag
.........................................................................................................................................................................................................Känslan var otroligt jobbig men ändå så underbar. Min mage innehöll säkert 1miljon fjärilar som bara ville ut. Men jag klarade det..Jag gjorde det och det var grymt kul. Jag njöt av varje sekund där uppe i luften. Vi åkte 4 olika leder över dalen och inför varje åkning fick vi en ny utmaning som vi fick prova om vi ville. Man skulle hänga upp och ned, falla baklänges utan att hålla i snöret och styra med händerna under färden. Jag gjorde allt vilken ingen trodde att jag skulle göra, inte minst jag. Sista gången vi skulle åka tog jag mig mod att åka först vilket jag heller inte trodde från början. Blickar man tillbaka till ögonblicket då jag står inne i butiken och gråter av rädsla och jämför det med hur jag mådde när jag kom tillbaka från äventyret så kan man sammanfatta att det var natt och dag. Jag är stolt över mig själv att våga kliva ut på okänt vatten och övervinna min rädsla. Nästa år vill jag upp dit igen...